Giftiga växter för alpackor – det varje djurhållare bör känna till

Varför förgiftningar sker trots instinkten

En frisk, mätt alpacka med tillräckligt att välja på i hagen rör inte de flesta giftväxter. Det blir kritiskt i tre situationer: för det första på våren, när suget efter allt grönt tar överhanden efter en lång tid på stall. För det andra vid foderbrist – överbetade ytor eller för små hagar tvingar djuren att äta även det de annars skulle undvika. Och för det tredje i hö: torkade växter förlorar sin bittra smak, formen går knappt att känna igen i höbalen, men gifterna finns kvar – hos vissa växter till och med i koncentrerad form.

Till det kommer den långa halsen: alpackor når längre över stängslet än många djurhållare tror. Trädgårds- och häckväxter utanför hagens gräns hör därför med i riskbedömningen.

De fem viktigaste giftiga växterna i översikt

1. Idegran (Taxus baccata)

Idegranen räknas som den farligaste växten för nästan alla betesdjur. Den verksamma substansen är alkaloiden taxin, som finns i barr, bark, ved och frön – bara det röda fruktköttet runt fröet är ogiftigt. Redan en liten mängd barr (några gram) kan döda en vuxen alpacka inom några minuter. Det lömska: idegran är en mycket vanlig häck- och kyrkogårdsväxt, vars klippavfall lätt hamnar över stängslet eller slängs av grannar som förment ofarligt trädgårdsavfall.

Symtomen kommer ofta så plötsligt att det inte finns någon chans till behandling: svaghet, darrningar, kollaps, hjärtstillestånd. Något verksamt motgift finns inte. Viktigaste förebyggande åtgärd: ingen idegran inom räckhåll för djuren – inte heller bakom stängslet.

2. Stånds (Senecio jacobaea)

Stånds, även kallad jakobsstånds, är en av de farligaste ängsväxterna i Centraleuropa. De pyrrolizidinalkaloider den innehåller orsakar kroniska, bestående leverskador. Till skillnad från akuta gifter visar sig följderna ofta först månader efter att djuret ätit växten – men då ofta med dödlig utgång, och vid det laget går det sedan länge inte att spåra var förgiftningen kom ifrån.

Den färska växten undviks i regel av alpackor – den bittra smaken varnar dem. Torkad förlorar växten dock nästan helt denna skyddsmekanism: i hö känns den inte längre igen och äts med. Det gör höets ursprung till den avgörande frågan. Slåtterängar bör kontrolleras för bestånd före varje slåtter, och vid inköp lönar det sig att uttryckligen fråga efter äng fri från stånds. I den egna hagen hjälper det att konsekvent gräva upp plantorna före blomningen (juni till augusti) – att bara slå räcker inte, eftersom växten skjuter nya skott.

3. Smörblomma (Ranunculus-arter)

Smörblommor – mest kända är vanlig smörblomma och revsmörblomma – växer i nästan varje fuktig hage. De innehåller protoanemonin, som irriterar slemhinnorna och ger mag-tarmbesvär. Den akuta giftigheten är betydligt lägre än för idegran eller tidlösa, men vid stora bestånd eller foderbrist kan djuren ändå drabbas. I hö blir växten ofarlig: protoanemonin bryts ner vid torkningen.

Smörblomma visar på övergödslade eller för fuktiga platser. Den som vill bekämpa den i hagen bör angripa växtplatsen – alltså ordna bättre dränering och balanserad gödsling – och inte försöka ta bort plantorna en och en.

4. Rhododendron och azaleor

Rhododendron och azaleor innehåller grayanotoxiner, som angriper hjärta, cirkulation och nervsystem. Redan några få blad kan ge kraftiga symtom: ökad salivering, kräkningar – sällsynt hos idisslare och lika ovanligt hos alpackor – kolik, darrningar, svaghet, andningsstörningar och hjärtrytmrubbningar.

Växten står sällan i själva hagen, men desto oftare i angränsande trädgårdar. Häckklipp från grannen är en typisk förgiftningskälla. Här hjälper det mer att informera grannarna än något stängsel: den som håller alpackor bör aktivt säga till att trädgårds- och häckavfall inte får kastas över stängslet.

5. Tidlösa (Colchicum autumnale)

Tidlösan innehåller alkaloiden kolkicin, ett av de starkaste växtgifter som finns – och något motgift finns inte. Precis som stånds undviks tidlösa i regel av alpackor när den är färsk. I hö är den däremot knappt möjlig att känna igen, och kolkicinet förblir helt stabilt vid torkningen.

Symtomen kommer med fördröjning – oftast 6 till 48 timmar efter att djuret ätit växten: blodig diarré, salivering, svaghet, cirkulationssvikt. Förloppet är ofta dödligt. På ängar där tidlösa växer bör plantorna konsekvent tas bort före höskörden; att helt avstå från hö från sådana ängar är den säkraste lösningen.

Fler växter som absolut ska undvikas

Utöver de fem växter som presenterats finns det fler som bör stå på varje djurhållares checklista. Bland prydnads- och häckväxterna är det framför allt oleander, gullregn, lagerhägg, tuja, livsträd, stormhatt och benved – många av dem är akut dödliga redan med några få blad. Ur den inhemska floran tillkommer örnbräken, robinia, brakved, besksöta och odört, och bland trädgårds- och krukväxter bittermandel, spikklubba och vit nysrot.

Även ekollon och eklöv är problematiska i större mängder – garvsyrorna de innehåller skadar njurarna och mag-tarmkanalen. Unga djur är känsligare än vuxna.

Symtom på förgiftning

Symtomen skiljer sig mycket åt beroende på växt, men vissa tecken ska alltid få dig att reagera: ökad salivering och smackande, plötslig apati och aptitlöshet, kolikliknande symtom (lägger sig och reser sig ofta, sträcker på sig), diarré – särskilt blodig – darrningar, kramper, ostadig gång, andnöd eller förhöjd puls. Vid akuta förgiftningar kan också plötslig död utan synliga förvarningar inträffa – typiskt till exempel för idegran.

Förebyggande: det som fungerar i vardagen

Den viktigaste åtgärden är att gå igenom alla hagar ordentligt en gång om året – helst sent på våren, när de flesta växter går att känna igen. Då bedöms stängselområdet från båda sidor: vad växer innanför, och vad sträcker sig in utifrån? Varifrån höet kommer bör vara känt; vid inköp lönar det sig att fråga rakt ut om stånds och tidlösa, helst med en genomgång av slåtterängen före slåttern.

Betesskötseln spelar en indirekt men viktig roll: en tillräckligt stor yta med god tillväxt minskar risken avsevärt, eftersom djuren inte tar till giftiga växter av hunger. Rotation och eftersådd bidrar till att förhållandet mellan foderväxter och giftväxter förblir gynnsamt.

Slutligen hör det till grunderna att informera grannarna: trädgårds- och häckavfall är den vanligaste förgiftningsorsaken som går att undvika. Ett vänligt samtal när du börjar hålla djur förhindrar de flesta incidenter.

Källor och mer information

En fullständig översikt över alla relevanta växter finns i den specialiserade facklitteraturen, till exempel boken ”Alpakas und Lamas — Giftpflanzen, die Neuweltkameliden nicht fressen dürfen” (Lama-Nativo Verlag). På nätet är databaserna från Botanikus.de och Global Toxic Plant Database från Open Sanctuary Project till hjälp. Vilka växter som finns skiljer sig dock mycket mellan regioner – en kunnig genomgång av den egna hagen kan ingen lista ersätta.