Hur smarta är alpackor? Det visar kognitionsforskning och träning

De viktigaste studierna i korthet

Har du bråttom hittar du de centrala resultaten här. Därefter går jag in på träning, hantering och terapifrågan i detalj.

Hur intelligenta är alpackor? Omvägstestet ger ett svar

A-not-B-testet är en klassiker inom kognitionsforskningen. Ett djur lär sig först att nå ett mål via en viss omväg. Flyttas målet sedan synligt till ett nytt ställe faller många djur tillbaka i gamla mönster och fortsätter först längs den inövade vägen. Det kallas perseverationsfel, att hålla fast vid det invanda trots att den aktuella informationen säger något annat.

I ett test med 51 alpackor hände just det inte. Inte ett enda djur gjorde något perseverationsfel, medan hundar, hästar, åsnor och mulor i samma testupplägg betydligt oftare fastnar i den gamla vägen. För frågan om hur intelligenta alpackor egentligen är, är det en stark signal: djuren anpassar snabbt sitt beteende efter ny information i stället för att envist hålla fast vid det invanda. Det är just det man inom beteendeforskningen beskriver som god impulskontroll.

Lamor lär sig av andra: genom att titta på

Om djur lär sig av andra genom att bara titta på dem hör till de mest spännande frågorna inom beteendeforskningen. Hos lamor har just det testats: 30 djur fick en omvägsuppgift, uppdelade i tre grupper. Den första gruppen såg först en människa lösa uppgiften, den andra en artfrände, och den tredje fick ingen demonstration alls.

Resultatet var tydligt. Efter människans demonstration löste 7 av 10 lamor uppgiften, efter demonstrationen av en artfrände 6 av 10. Utan någon demonstration klarade bara 2 av 10 det. Observationsinlärning fungerar alltså hos lamor via båda kanalerna, från människor lika väl som från artfränder. För lamornas intelligens är det ett av de tydligaste beläggen som hittills undersökts.

Hur alpackor känner igen varandra: rösten

Alpackor kommunicerar mycket med ett lågt surrande, så kallat hum. Bioakustiska analyser visar att surrandet bär individuella signaturer, varje djur låter lite annorlunda för tränade öron, och för algoritmer. En klassificerare som enbart analyserade ljuddata kunde i 71 procent av fallen koppla läten till rätt djur.

Alpackor kan alltså troligen känna igen varandra på rösten, även utan att se varandra. För flocken är det ingen bisak, utan ett tecken på ett betydligt rikare socialt system än djurens lugna framtoning först antyder.

Varje djur har sin egen personlighet

Den som håller flera alpackor märker snabbt att det finns nyfikna och reserverade, avslappnade och lättskrämda. Det är ingen inbillning. I ett test med 44 alpackor syntes stabila, individuella skillnader i beteendet. Hondjuren reagerade i genomsnitt mer än handjuren, och 67 procent av djuren visade bara liten upphetsning vid en kort separation från flocken.

I praktiken betyder det: ett träningssätt som fungerar direkt för ett djur kan ta mycket längre tid för ett annat, oavsett ålder eller erfarenhet. Alpackors beteende går inte att skära över en kam.

Träna alpackor: mjukt i stället för med kraft

Alpackor och lamor är flyktdjur som vill ha avstånd, inga födda gosedjur. Redan små, ovana rörelser eller ljud får dem att hålla distans, och med metoder som egentligen utvecklats för hund eller häst lär de sig bara långsamt och motvilligt. Särskilt ogärna låter de sig röras på huvudet, vid näsborrar, ögon och öron, och på benen, eftersom just de kroppsdelarna tryggar deras möjlighet att fly.

Bra träning härmar snarare kommunikationen i flocken, där rangfrågor reds ut med halsbrottning eller spottande, inte med rå kraft. Fem grundstenar anses bära:

• Uppmärksamhet
• Tillit
• Respekt
• Tydlighet
• Konsekvens

Godis avstår man medvetet ifrån. Handmatning rör till rangordningen och kan till och med förstärka spottandet. Det finns också ett gynnsamt tidsfönster: under den sista tredjedelen av det första levnadsåret, när ungdjuren frigör sig från mamman, lär de sig särskilt lätt, och det är praktiskt nog också den vanliga försäljningsåldern. Den som använder det fönstret når ofta målet med rimlig insats: en grundutbildning går att göra på runt tre timmar, fördelat på flera dagar. Lamor anses generellt vara lite lättare att träna än alpackor, eftersom de under årtusenden har avlats för ett lugnare temperament. Växer alpackor upp tillsammans med lamor lär de sig märkbart snabbare vad som förväntas av dem.

Varje träningspass bör sluta positivt. Fungerar en övning inte backar man hellre ett steg och avslutar med något som djuret redan behärskar säkert, och släpper först när det är synbart avslappnat. Med kroppshållningen går det att styra mycket: står man i höjd med axeln till vänster om djuret får en lätt vridning åt vänster det att gå framåt, en vridning åt höger att backa. Felaktig grimpåsättning, till exempel ett grepp i örat eller att flera personer håller fast djuret med våld, kan däremot ge bestående skador som även senare ägare får dras med.

Klickerträning och fångfållan

Att mjuk träning faktiskt ger resultat visar en studie som jämförde träningsmetoder med lite tryck direkt med den vardagliga hanteringen. Djur som hade tränats med icke-aversiva metoder från TTeam/Camelidynamics var efteråt betydligt lättare att leda. Omvänt hängde en negativ grundinställning hos djurhållarna, alltså otålighet eller frustration i umgänget, ihop med mer spottande, sparkar och bett.

Camelidynamics, som utvecklats av Marty McGee Bennett, satsar medvetet på samarbete i stället för att hålla fast: balans, hävstångsverkan och valmöjligheter ersätter rå kraft. En liten, överskådlig fångfålla, en catch pen, minskar dessutom stressen. Med klickerträning för alpackor går man ett steg längre: djuren lär sig att frivilligt gå in i fållan, eftersom de förknippar den med något positivt, i stället för att drivas in.

Hantering som mätbart minskar stressen

Vissa rutiner går inte att undvika, men de kan utformas olika. Den årliga klippningen till exempel ger bevisligen stress, mätbart som en ökning av stresshormonet kortisol i saliv och träck. Hur djuret hålls fast gör skillnad: att fixera ett djur stående är mindre stressande än att lägga ner det eller lägga det på ett vippbord.

I vardagen betyder det: metoden betyder nästan lika mycket som hur ofta. Den som satsar på lugn, valmöjligheter och lite tvång vid hanteringen minskar den akuta stressen och gör djuret mer samarbetsvilligt nästa gång.

Alpackor som terapidjur: vad forskningen faktiskt säger

Knappast något ämne förknippas så ofta med alpackor som djurassisterad terapi, och bilder från alpackabesök på äldreboenden eller i skolor sprids därefter. Den vetenskapliga grunden är dock tunn. I grunden finns i stort sett en enda äldre, referentgranskad studie, som såg mer språkanvändning och mer social interaktion hos barn med autism under kontakten med alpackorna. Tillförlitliga kortisol- eller långtidsdata som skulle styrka en verklig terapeutisk effekt hos kameldjur saknas hittills till stor del.

Till det kommer att inte alla djur passar för det här arbetet. Uppgifter från praktiken, som ska ses som anekdotiska, talar om att bara ungefär en av 15 lamor och en av 75 alpackor har det självförtroende och den lugna läggning som krävs för kontakt med främmande människor i ovana situationer. Den som vill använda alpackor i terapeutiskt eller pedagogiskt syfte bör göra det med realistiska förväntningar, och med vetskapen om att forskningen här fortfarande står i början.