Hälsoplan för alpackor: vaccination, avmaskning, klor och tänder under året

Årskalendern i korthet

Tabellen sammanfattar vad veterinärmedicinska universitet och facklitteratur anger som regelbunden förebyggande hälsovård för alpackor och lamor. Den är tänkt för besättningar i Centraleuropa. En del ska göras varje dag, annat en gång om året. Avsnitten nedanför förklarar de enskilda punkterna.

Vaccinationer: klostridier och blåtunga

För alpackor och lamor finns det i praktiken inga särskilt godkända vacciner. Veterinären använder vacciner som är godkända för nötkreatur eller får och förskriver dem utanför godkännandet. Djuren tål dem i regel bra. Fasta riktlinjer för vaccination som för hundar, katter eller hästar finns inte för kameldjur, inte heller i USA. Rekommendationerna i det här avsnittet kommer därför från facklitteratur och veterinärmedicinska universitet.

Klostridier och stelkramp

Kameldjur från Sydamerika är känsliga för sjukdomar som orsakas av klostridier. Särskilt fruktad är enterotoxemi, som ofta får dödlig utgång. Med konsekvent vaccination går det i stort sett att undvika dessa sjukdomar. Vetmeduni Wien (veterinärmedicinska universitetet i Wien) nämner den därför som den vaccination som för närvarande prioriteras i regionen. I den engelskspråkiga facklitteraturen räknas vaccination mot Clostridium perfringens typ C och D tillsammans med stelkramp som basvaccination för kameldjur.

Vanligt är en grundvaccination med två doser med 3 till 6 veckors mellanrum, därefter ges en påfyllnadsdos en gång om året. Ett ofta beskrivet schema för crior börjar vid 3 månaders ålder, upprepar vaccinationen en månad senare och ger sedan påfyllnadsdos varje år. I besättningar med hög risk börjar vissa veterinärer redan under första levnadsveckan. Dräktiga ston får ofta sin påfyllnadsdos 4 till 6 veckor före förlossningen, så att crian får med sig så många antikroppar som möjligt från modern under de första veckorna.

Blåtunga

Blåtunga är en smittsam djursjukdom som sprids av svidknott (Culicoides), små blodsugande mygg. Någon överföring till människor är inte känd. Serotyp 4 och 8 gör sällan lamor och alpackor sjuka. Med serotyp 3, som sedan september 2023 har spridit sig från Nederländerna in i Tyskland, är det annorlunda: från Nederländerna och Tyskland har allvarliga sjukdomsfall och dödsfall hos lamor och alpackor rapporterats.

Veterinärmedicinska universitetet i Wien rekommenderar därför att kameldjur från Sydamerika vaccineras mot serotyp 3. Vaccinerna är godkända för nötkreatur och får, och veterinären kan förskriva dem till lamor och alpackor utanför godkännandet. Den beskrivna grundvaccinationen består av två doser med 3 till 4 veckors mellanrum. Vaccinationen är frivillig. En vaccination under vintermånaderna skyddar enligt Vetmeduni Wien under den följande våren och sommaren. Myndigheterna i den tyska delstaten Niedersachsen råder till att avsluta grundvaccination eller påfyllnadsdos före slutet av mars.

Läget förändras från år till år. Sedan oktober 2025 rapporteras åter fall av serotyp 8 från södra Tyskland. Vilka serotyper som just nu spelar en roll i din region och om dina djur bör vaccineras mot fler än en vet din veterinär eller veterinärmyndigheten.

Parasiter: först träckprovet, sedan avmaskningen

Parasiter hör till de vanligaste orsakerna till sjukdom hos alpackor och lamor. Helt parasitfria går djuren inte att hålla, och det är inte heller målet. Så länge immunförsvaret hänger med gör maskarna knappt någon skada. Sjuka blir framför allt unga djur, försvagade djur och besättningar med högt smittryck på betet. Diarré behöver inte uppstå. Ofta märks angripna djur bara genom viktnedgång, i svåra fall genom blodbrist, som du känner igen på bleka slemhinnor.

Vilka parasiter som spelar roll

• Mag-tarmstrongylider får djuren i sig främst på betet. De största förlusterna orsakas av den blodsugande stora magmasken (Haemonchus contortus). Alpackor och lamor kan också smittas av maskarter från nötkreatur, får och vilda idisslare.
• Koccidier är encelliga parasiter som skadar tarmslemhinnan. De gör framför allt crior och unga djur sjuka, oftare på sommaren men också på vintern i stallet. Äldre djur utsöndrar dem ofta utan att själva bli sjuka.
• Piskmaskar går vid lindrigt angrepp oftast obemärkta förbi. Ett kraftigt angrepp kan orsaka blodig diarré, avmagring och hos unga djur utvecklingsstörningar.
• Stora och lilla leverflundran förekommer också hos nötkreatur, får och getter och skadar levern. Framför allt lilla leverflundran kan leda till att djuret dör.

Varför man inte längre avmaskar efter kalendern

Länge var det vanligt att avmaska alla djur i en besättning flera gånger om året. Det avråder veterinärer från i dag, eftersom maskarna blir resistenta mot medlen. För Tyskland är det belagt: i en studie i tyska alpackabesättningar från 2019 minskade ett av de undersökta medlen antalet utsöndrade maskägg med bara 45 procent. En uppföljande studie från 2024 fann hos stora magmasken på alla undersökta gårdar en hög andel arvsanlag för resistens mot en vanlig grupp av verksamma ämnen. På enskilda gårdar visade sig också resistens mot en andra grupp.

I stället arbetar man riktat:

• Låt analysera träckprov ungefär en gång i kvartalet. Samla in träcken direkt efter att den har avsatts, träck som har legat på marken en längre tid duger inte för analys. Om samlingsprov eller individuella prov är lämpligast bestämmer du med veterinären. Håller sig värdena låga under en längre tid räcker det även med längre intervall.
• Behandla bara de djur som behöver det. Avmaskas ska djur med högre risk, till exempel unga djur, och djur med fynd eller tecken som viktnedgång, diarré eller bleka slemhinnor. Djur utan anmärkning lämnas obehandlade.
• Väg före avmaskningen. Dosen beror på kroppsvikten, och en för låg dos verkar sämre. På grund av fibern är det osäkert att uppskatta vikten.
• Kontrollera effekten. Ett andra träckprov en tid efter behandlingen visar om medlet fortfarande verkar i din besättning. Veterinärer kallar det äggreduktionstest.

Bete och gödselplatser

Alpackor och lamor lägger sin träck på fasta platser. Det gör det lättare än hos får eller nötkreatur att sänka smittrycket: den som mockar gödselplatserna regelbundet, helst varje dag, håller antalet smittsamma parasitstadier på betet lågt. Till det kommer en anpassad beläggning och betesväxling där markerna får återhämta sig. Delar alpackor bete med nötkreatur eller får, samtidigt eller växelvis, kan de också få deras maskar.

Vid utvärderingen hjälper det att i efterhand veta vilken grupp som gick i vilken hage och när. I ALPAKA.PRO registrerar betesförvaltningen varje byte och påminner om nästa. Vad du ska hålla utkik efter när du går igenom hagen står i artikeln Giftiga växter för alpackor.

Klor och tänder

Alpackor och lamor har inga klövar med hornkapsel som nötkreatur eller får. De går på två tår med var sin klo och en valkig trampdyna. I bästa fall slits klorna ner genom rörelse så att de slutar jämnt med trampdynan. På mjuk mark och vid lite rörelse fungerar det inte. Då måste klorna kortas, annars hotar bestående felställningar av tårna och hälta. Vissa djur behöver nästan aldrig klippas, andra var 2 till 3 månad. Hos alpackor är arbetet oftast något större än hos lamor, eftersom klornas tillväxt hänger ihop med fiberns tillväxt. Kontrollera klorna en gång i månaden.

Även tandproblem visar kameldjur ofta sent. Var uppmärksam på om ett djur idisslar annorlunda eller rör käken på ett ovanligt sätt. För långa eller snett stående framtänder ser du ofta redan utifrån. Inflammationer vid tandrötterna är inte ovanliga, framför allt i underkäken. Känn därför efter svullnader på underkäken ungefär en gång i månaden.

En särskild egenhet hos kameldjur är kamptänderna, hörntänderna i över- och underkäken. Hingstar använder dem i rangstrider, och för människor som hanterar djuren kan de bli farliga. Efter genombrottet vid 18 till 24 månaders ålder kortas de därför oftast ner till tandköttet. Djuret sederas för det, så att korta tänderna är veterinärens uppgift. Hos okastrerade hingstar kan det behövas varje år. Efter en kastrering växer kamptänderna oftast inte vidare, och hos de flesta ston bryter de knappt igenom tandköttet.

Vikt och hull

Kameldjur från Sydamerika döljer sjukdomar länge. Kroniska sjukdomar går dock nästan alltid hand i hand med viktnedgång. Kontrollera därför vikt eller hull ungefär en gång i veckan. Mest exakt är en djurvåg. Om djuren vägs regelbundet och vågen står stadigt vänjer de sig snabbt och går över den utan problem.

Utan våg hjälper hullbedömningen (body condition score). Att titta räcker inte på grund av fibern, du måste känna. Lägg en hand platt på ländpartiet bredvid ryggraden. En rak yta tyder på gott hull, en utåtbuktande på för mycket fett, insjunken muskulatur på för lite. Skalan går från 1 (kraftigt avmagrad) till 5 (överfet). Ett enskilt värde bör du alltid se i sitt sammanhang: ett sto som diar en cria får tappa lite.

Crior vägs varje dag under första levnadsmånaden. Då märks det tidigt om en cria inte går upp i vikt. Hur mycket mark och vilket foder en besättning i grunden behöver står i artikeln Hålla alpackor: guiden för nybörjare.

Klippning, D-vitamin och mineralfoder

Alpackor och tätt ulliga lamor måste klippas varje år, annars lider de av värmestress på sommaren. Klippningen är också ett bra tillfälle att titta noga på varje djur, eftersom hud, klor, tänder och hull då är lätta att kontrollera. När rätt tidpunkt är och hur klippdagen går till står i artikeln Klippa alpackor: tidpunkt, förlopp & eftervård.

På vintern kan unga djur få brist på D-vitamin, eftersom de får för lite UV-ljus. En fallrapport i den tyska facktidskriften Tierärztliche Praxis beskrev 2008 ett alpackaföl med rakit orsakad av D-vitaminbrist. Författarna rådde till att i Europa inte planera födslar till sena hösten eller vintern, att se till att djuren får tillräckligt med UV-ljus och att förse mödrar eller crior med D-vitamin. Om och hur mycket D-vitamin dina crior bör få bestämmer veterinären.

Gräs och hö täcker hos alpackor och lamor oftast behovet av energi och protein, men ofta inte behovet av mineraler. Ett mineralfoder hör därför till. Vilka mineraler som det är brist på i din trakt, till exempel selen, är oftast känt i regionen. Det går att ta reda på med analyser av foder, vatten eller blod.

Dokumentera behandlingar

En hälsoplan fungerar bara om du vet vad som redan har hänt. När fick vilket djur sin senaste vaccination? Vilket träckprov gav vilket resultat, och verkade behandlingen efteråt? Det får du bara reda på om det är nedskrivet. Även din veterinär har mer nytta av en fullständig sjukdomshistorik.

Anteckna vid varje vaccination, avmaskning och behandling:

• datum och djur
• medel och mängd
• satsnummer från förpackningen, så att du vid frågor om ett vaccin vet vilka djur som har fått det
• karenstid, om veterinären har fastställt en
• vem som har behandlat djuret
• fynd som resultatet av träckprovet, samt vikt och hull

Vissa Veterinärämter (lokala veterinärmyndigheter) i Tyskland påpekar uttryckligen för alpackahållare att varje användning av apoteks- eller receptbelagda läkemedel hör hemma i en Bestandsbuch (läkemedelsjournal), som sparas i fem år tillsammans med veterinärens underlag. Om och i vilken form det gäller för din besättning får du veta av ditt Veterinäramt. I Österrike räknas kameldjur från Sydamerika uttryckligen som livsmedelsproducerande djur. Oberoende av det för du i Tyskland ett register över till- och avgångar, mer om det i artikeln om Bestandsregister för alpackor.

I ALPAKA.PRO står vaccinationer, läkemedel och behandlingar i varje djurs hälsojournal. För nästa vaccination, nästa träckprov eller klippning av klorna lägger du upp en uppgift med påminnelse, så att inget faller bort. Vikt, temperatur och hull (body condition score) för du in i appen direkt vid djuret, även utan täckning i stallet, och ser viktutvecklingen som diagram. Provsvar och intyg sparar du som dokument i djurprofilen. Vad hjordhanteringen kan i övrigt står på sidan Hjordhantering.

Har du dina tidigare behandlingar i en Excel-tabell för vi över dem kostnadsfritt vid dataimporten. När det lönar sig att gå över från tabellen står i artikeln Hantera alpackor: Excel eller program?

Bestäm planen tillsammans med veterinären

Veterinärer med erfarenhet av kameldjur finns inte överallt. Om du börjar med alpackor eller lamor, ta därför reda på i förväg vem som ska ta hand om din besättning. Vid ett fast besök en gång om året går du igenom vaccinationsplanen, träckproven och mineralfodret med veterinären och lägger fast kalendern för nästa år. Däremellan gäller: eftersom djuren döljer sjukdomar länge lönar det sig att ringa veterinären tidigt, vid kolik genast.